Stockholm tur och retur

Efter en fredag på arbetet steg jag på ett flyg som skulle ta mig från Kastrup till Arlanda. Nedsjunken i ett sæte dær många suttit innan jag, blickade jag mot værlden utanfør. Ljusprickar syntes længs startbanan som skarpa konturer i mørkret.

Køpenhamnn førvandlades till en legostad från skyn, och jag slogs av hur liten mænniskan ær i en stor værld. Antalet platser som væntar på att bli upptæckta ær oændligt. De miljoner eldflugor som då utgjorde Køpenhamn, ær en nål i den høstack som utgør værlden.

”Jag hade kunnat leva ett helt annat liv i Stockholm, liksom i Danmark. Jag valde det jag valde.”  Tankar om møjligheternas oændlighet fick mig att andas tungt. Jag log stilla, svepte en kaffe och læste fyra sidor i Jacob Ejersbos ”Exil” innan jag stængde bokens pærmar med en ljudløs smæll.

”Welcome to Stockholm, the country of surstrømming and små grodorna”.…

Tre dagar senare återvænde jag hem.

Some thoughts..

• I believe that every memory is a memory of a passed ”now”. The future is ”comming now(s)”. This makes everything; both past, ”right now” and future, a part of everything that’s ”right now”. If you think of life that way, there may not even exist such a thing as time – or maybe time is just everything happening. For example: Immanuel Kant put focus on the question: ”Does things that no one experiens really exist?”. If things only exist when experiensed by a human – it must be true that time is nothing else than something humans have made up. I do not believe in Kant’s theory about that things only exist when they exist in someone’s mind, but I believe that time exists for no one or nothing else than humans.  Maybe my critizism against put focus on TIME is a contributory factor to why I very often run late..
• When I was three years old, I asked my mum to get my own key to our appartment. When I was five, I wanted to get my own appartment. I have always had a need of being challenged – constantly. When life becomes too easy, I get bored. How does it feel not to be like this?

Me and Julia in Malmø

Bilder från mitt födelsedagsfirande på Stockholms Vinkällare:

Människan och språket

För cirka två år sedan gick jag en kurs i stresshantering. Kursen heter ACT (acceptance and commitment training) och utbildar i metoder för att hantera stress och främja psykisk hälsa. Kursen fokuserade bland annat hur man, genom att förändra sitt språk, kan påverka sin inställning till livet. Bland annat  belystes skillnaden mellan begreppen ”OCH” respektive ”MEN”. Jag illustrerar med ett exempel:

”Jag vill träna MEN jag är trött”.

”Jag vill träna OCH jag är trött”.

Notera att det ena (viljan att träna) utesluts av det andra (trötthet) i den första meningen. I mening nummer två är BÅDE trötthet och träning möjliga. Ingen av känslorna utesluter den andra. Att tänka ”OCH” istället för ”MEN” har, för mig, lett till en mer positiv inställning till livet samt större acceptans för mig själv och andra människor.

Det jag vill förmedla med att uppmärksamma denna del av ACT-utbildningen är att ALLA har möjlighet att styra över sina tankar; och därmed över sina liv. Många människor, även jag, ursäktar rädsla, lathet etcetera med att det finns ”utombordsliga” förhinder som hindrar oss från att göra det vi vill. Jag är övertygad om att förhinder främst skapas inombords.

Det enda vi måste acceptera är att vi måste välja och att vi måste dö. Bortsett från detta kan vi forma våra liv som vi vill.

Att tänka i banor som fokuserar MÖJLIGHETER – inte förhinder eller problem – gör att våra liv fylls av just möjligheter.

Med anledning av detta uppmanar jag samtliga som läser denna blogg att, under MINST ett dygn, tänka OCH istället för MEN och notera skillnaden!

HOLA

För en vecka sedan flyttade jag hemifrån, till min vän Isabelle som bor vid Globen. Vi ska prova att bo tillsammans i ytterligare en månad innan vi bestämmer oss för om vi vill fortsätta vara ”sambos”…

Att flytta hemifrån är ett stort steg för mig. Det är kul, spännande och läskigt! Delvis måse jag ompröva vem jag själv är i och med denna nya livssituaion. Det är, som ni säkert förstår, en utmaning. Utöver flytten och allt som den ”medför” har jag tusen andra saker som jag M-Å-S-T-E tag i.

Ikväll ska jag och mina sexton närmsta vänner (dock inte Rosanna, Julia, Patricia oc h Daniel som  bor utomlands) fira att jag fyller 20 år på söndag. Jag har styrt middag på Stockholms Vinkällare. HURRA!

Bilder: En annorlunda kväll med Issa, Tomas och Dennis.

Allt är en del av ALLT – ett första utkast

Jag har alltid njutit av att promenera. En promenad står (för mig) för otroligt mycket mer än fysisk rörelse: en stund avsedd för eftertanke, reflektioner och ”tysta samtal” med främmande människor. Under en vandring på Djurgården häromdagen upplevde jag just detta: en känsla av gemenskap. Gemenskap är en överväldigande känsla av att känna sig svimfärdig och hundraprocentligt  närvarande på en och samma gång.

Människor tar sig till olika platser genom aktiva val – val som är byggda på olika grunder. De människor jag mötte under promenaden på Djurgården hade gemensamt att de VALT att vandra just den stigen, där och då . Det är stort, tycker jag.  Jag mötte bland annat ett äldre par som sakta lunkade till Kruthuset för att njuta av utsikten, en mager tjej som intervalltränade, en medelålders man med ölmage och för liten träningsoverall som joggade med tunga steg och beslutsam blick samt en ”barnvagnsmaffia” bestående av mammor med barnvagnar. Med gälla, kluckande skratt, plöjde de fram längs Djurgårdbrunnskanalen… Kanske lever dessa människor olika liv, men de har ändå mycket gemensamt. De  finns och kommer alltid att finnas som avtryck i världen, som minnen av nuet .  När jag studerar människor omrking mig genom ytliga och djupa möten blir det uppenbart hur mycket gemensamt vi har med varandra. Samtidigt som alla går igenom sina liv ensamma, är alla och allt också en del av ”allt”.

Det finns inget häftigare än att se en glimt av en annan människas själ. Då blir ofta känslan av gemenskap extra stark. Även om de flesta känner sig oförstådda ibland, får vi inte glömma att vi alla är människor - vi har ju till och med känslan av att känna oss oförstådda gemensamt!

Bild: Strandpromenaden i San Sebastan innan vi dansade all night long med Bob Sinclair…

Människor klandrar sig själva i onödan

Jag märker att många är rädda för att känna sig nedstämda och att känna sorg. Det är synd. Sorg är ju en del av livet precis som allt annat. Jag tycker att sorg är vackert eftersom sorg, i alla fall i viss mån, är ”ren”, oförställd. Dessutom är det ofta via sorgen vi utvecklas.

Utvecklar detta senare! Kommer då även att belysa ämnet ur ett samhällsmässigt perspektiv (samhället anser att det är ”fel” att vara olycklig).

Bild: Thailand år 2005. Min familj samt mammas kompis och hans thailändska fru skänkte ”skolmaterial” till en skola vid River Quai (stavning?). Denna bild utstrålar glädje, enligt mig.

Underbara vinter och projektarbete ENSAMHET

Blir rörd över att så pass många har tackat ja till att bli intervjuade av mig (om ensamhet) samt över de genomtänkta, personliga svar jag hittills har fått. Ju mer jag jobbar med detta projektarbete, desto mer övertygad blir jag om att ensamhet ”förenar” människor (men vi är sjukt dåliga på att inse att vi har ensamhet gemensamt), vilket delvis bevisar att vi INTE är ensamma…

Nog om det!

Mys på Djurgården med fina Emelie:

Promenad på Djurgården

Mamamamusic!

Alex Gopher – Carmilla – 25 Hours A Day Remix

Alex Gopher – Carmilla – Schizodisko Funkytronic Lacquer Version