Jag har alltid njutit av att promenera. En promenad står (för mig) för otroligt mycket mer än fysisk rörelse: en stund avsedd för eftertanke, reflektioner och “tysta samtal” med främmande människor. Under en vandring på Djurgården häromdagen upplevde jag just detta: en känsla av gemenskap. Gemenskap är en överväldigande känsla av att känna sig svimfärdig och hundraprocentligt närvarande på en och samma gång.
Människor tar sig till olika platser genom aktiva val – val som är byggda på olika grunder. De människor jag mötte under promenaden på Djurgården hade gemensamt att de VALT att vandra just den stigen, där och då . Det är stort, tycker jag. Jag mötte bland annat ett äldre par som sakta lunkade till Kruthuset för att njuta av utsikten, en mager tjej som intervalltränade, en medelålders man med ölmage och för liten träningsoverall som joggade med tunga steg och beslutsam blick samt en “barnvagnsmaffia” bestående av mammor med barnvagnar. Med gälla, kluckande skratt, plöjde de fram längs Djurgårdbrunnskanalen… Kanske lever dessa människor olika liv, men de har ändå mycket gemensamt. De finns och kommer alltid att finnas som avtryck i världen, som minnen av nuet . När jag studerar människor omrking mig genom ytliga och djupa möten blir det uppenbart hur mycket gemensamt vi har med varandra. Samtidigt som alla går igenom sina liv ensamma, är alla och allt också en del av “allt”.
Det finns inget häftigare än att se en glimt av en annan människas själ. Då blir ofta känslan av gemenskap extra stark. Även om de flesta känner sig oförstådda ibland, får vi inte glömma att vi alla är människor - vi har ju till och med känslan av att känna oss oförstådda gemensamt!
Bild: Strandpromenaden i San Sebastan innan vi dansade all night long med Bob Sinclair…
