Efter en fredag på arbetet steg jag på ett flyg som skulle ta mig från Kastrup till Arlanda. Nedsjunken i ett sæte dær många suttit innan jag, blickade jag mot værlden utanfør. Ljusprickar syntes længs startbanan som skarpa konturer i mørkret.
Køpenhamnn førvandlades till en legostad från skyn, och jag slogs av hur liten mænniskan ær i en stor værld. Antalet platser som væntar på att bli upptæckta ær oændligt. De miljoner eldflugor som då utgjorde Køpenhamn, ær en nål i den høstack som utgør værlden.
“Jag hade kunnat leva ett helt annat liv i Stockholm, liksom i Danmark. Jag valde det jag valde.” Tankar om møjligheternas oændlighet fick mig att andas tungt. Jag log stilla, svepte en kaffe och læste fyra sidor i Jacob Ejersbos “Exil” innan jag stængde bokens pærmar med en ljudløs smæll.
“Welcome to Stockholm, the country of surstrømming and små grodorna”.…
Tre dagar senare återvænde jag hem.
